<?xml version="1.0" encoding="UTF-8"?>
<rss version="2.0">
<channel><generator>iloblog 1.0</generator><title>Pappan Feed</title><link>http://pappan.rosenblad.org/</link><description>i den m&amp;#xE5;n tid gives.&lt;br/&gt;</description><item><title>Hej då?</title><link>http://iloapp.rosenblad.org/blog/pappan?Home&amp;post=22</link><description><![CDATA[ Först några ord om bakgrunden. Att energi och massa är två olika tillstånd av samma sak har vi vetat i hundra år och att byta mellan tillstånden är kopplat till ett pris som är relaterat till en rätt stor konstant vet varenda kotte. Men att konstanten är rekursiv på ett fiffigt sätt försummar man att lära ut på högstadeiet (har jag upptäckt). Det är synd för det leder till att forskare även i framtiden kommer att leta efter gravitoner (Lycka till!) och tro på "mörk materia" (Hallå? Och jorden är platt, va?).  En ny generation forskare har trots detta börjat förklara kvantmekanik och relativitetsteori på Planck-nivå. Det är jättebra tycker jag. Att de sedan använder begrepp som "dimensioner" för enkla tillstånd av korsade fältfluktuationer förändrar egentligen ingenting i själva matematiken (även om jag inte gillar det) Jag har studerat Higgsfält och vad jag i brist på bättre blygsamnhet kallar Rosenbladsfält på Planck-nivå och hittat ungefär samma sak - bortsett från att varenda jävel hoppar över T (T som i Tid) när de rullar ihop sina så kallade dimensioner.  Jag byggde en rätt enkel... ska vi kalla det Higgs-Rosenbladsbrygga?  Problemet var bara att när jag byggde maskinen var att jag var tvungen att koppla den till en timer - och som ni förstår hade det inte fungerat med en klocka; om man stoppar tiden så stannar också alla klockor. Så hur mäter man tiden om tiden står stilla? Omöjligt, säger ni. Jojo, så tänkte jag också. Men så fick jag en genial idé. Om nu tiden står stilla borde det, om man extrapolerar lite Heisenberg, vara möjligt att förutsäga alla kvantnummer - inklusive Higgs boson! Är ni med? När jag nu hade löst det lilla problemet vågade jag mig på att stoppa tiden.  Om jag nu stoppade tiden i två sekunder eller i en miljon år är bara en fråga om hur vi använder språket i förhållande till bosoners kvantnummer. Resultatet blev självfallet inte mätbart, men trots detta en succé. Universum stod verkligen blickstilla medan min bosonsensor "väntade" på ett specifikt kavantnummer.  Nu tänker jag, som den nyfikne forskare jag är, koppla ur bosonsensorn och köra experimentet igen. Jag förväntar mig att universum kommer att upphöra, men man vet aldrig. Om jag inte hör av mig på ett tag så vet ni vad som hänt... nej, det gör ni förstås inte.  Hej då. 

 ]]></description><pubDate>Wed, 16 May 2007 06:07:24 +0200</pubDate><category>Intrinsic Meta-analysis</category></item><item><title>Lyckan står den modige bi</title><link>http://iloapp.rosenblad.org/blog/pappan?Home&amp;post=21</link><description><![CDATA[ Jag var ute och fikade på lunchen. Jag har börjat med det sedan vår kaffemaskin slutat producera något starkare än bruntonat vatten. Jag gick ner på hörnet till den ungerske bagaren som gör hyfsad latte, köpte en bägare för tjugo kronor och slog mig ner vid ett ledigt bord - så långt som möjligt från de gapiga pizzabagarna som alltid ockuperar ett av fönsterborden så här dags.   Vid bordet mitt emot satt en kvinna i min ålder (minus ett par av de slitsammare åren) och läste en bok. Hon såg mycket bra ut, lite tuff och frän, sådär, - så jag försökte gissa vad hon läste. Jag beslöt mig för att använda uteslutningsmetoden och strök Norman Mailer. Efter ett par minuter strök jag även James Ellroy. Till min förvåning tittade hon plötsligt upp och såg mig rakt i ögonen och log. Som om hon läst mina tankar höll hon upp sin bok så jag kunde se framsidan. Det var en bok om strängteori. Jag vet inte om jag misstolkade det hela men jag tyckte att hennes läppar, - ungefär samtidigt som hon långsamt skruvade på sig utan att släppa mig med blicken,  - formade orden "Jag lagar underbar sushi också". Sedan  blinkade hon med ena ögat så att ögonfransen flaxade som en fjäril under hennes lugg.  Jag tog min mugg, reste mig upp, satte på locket och gick därifrån. Uppe i datasalen loggade jag in på lärardatorn och surfade runt lite. Jag var den milionte bösökaren på inte mindre än fyra helt olika sidor. Det är sant. Snacka om tur, va?   



 ]]></description><pubDate>Wed, 09 May 2007 02:41:16 +0200</pubDate><category>Action Parenting</category></item><item><title>Jag skulle egentligen vilja prata om design</title><link>http://iloapp.rosenblad.org/blog/pappan?Home&amp;post=20</link><description><![CDATA[ Jag utsattes för en logga av gräsligaste slag på min runda inatt. Loggan består av en mycket fult styckad karta över västskåne i en pestgul färg. Det måste vara norra Europas fulaste logga.  Men hur kan jag påstå att den är ful? Den bryter mot de flesta av de regler jag grundar min estetik på; den utstrålar ett amatörmässigt hemmasnickrande av någon som aldrig framställt något grafiskt innan och den saknar både humor och intelligens.  Dessutom säger den ingenting om verksamheten (ett bevakningsföretag, har jag för mig). Inte ens dess geografiska verksamhetsområde eftersom man måste vara lokalpatriot med kartografiska kunskaper för att känna igen att den gula blaffan är en skånsk kuststräcka. Men någonstans i världen finns det någon som tycker att loggan är bra - eller kanske till och med vacker. Och någon har funderat.  Så vad har jag för rätt att fördöma den? Vad har jag för anledning att överhuvudtaget yttra mig. Jag känner mig hundra gånger mer nerskitad i själen av en vardaglig kvällstidningslöpsedel eller ett TV-program på någon reklamkanal än när jag stöter på norra Europas fulaste logga!  Design behövs inte.   Konst behövs. Musik behövs. Det finns många som tycker att poesi behövs - men design behövs inte.   Design är lika nödvändigt som Pet Rocks (minns ni de där stenarna man kunde köpa och pyssla om; mata, lägga i en vadderad korg, ta friska morgonpromenader med?) Man köper sig en egen ansvarsfrihet, man stoltserar med sitt eget bristande intresse - och någon tjänar pengar. Ja, jisses. Design är till för den som gärna vill ha smak men saknar den precis som Pet Rocks var till för dem som ville ha ett litet gosedjur men inte kunde ta hand om levande varelser.  Jag känner mig aldrig så ovälkommen som när jag tvingas vistas i designade miljöer.  

 ]]></description><pubDate>Sun, 06 May 2007 06:31:59 +0200</pubDate><category>Descrete Teaching</category></item><item><title>De små skillnaderna</title><link>http://iloapp.rosenblad.org/blog/pappan?Home&amp;post=19</link><description><![CDATA[ När man kommer till New york för första gången gör man kanske misstaget att gå på MacDonalds. Man går fram till disken och ber om en SuperMac med cola utan is, betalar en billig peng och går och sätter sig, trygg i sin förvissning om att allt är sig likt över hela världen, bara man tar sig till närmsta MacDonalds. Nå, det tar inte många minuter - om man bara är det minsta uppmärksam - att upptäcka  de små skillnaderna . Var är de shoppande barnfamiljerna, var är skolungdomarna, var är de jäktade lunchgästerna? De finns inte här. MacDonalds är sig inte likt.  Att resa innebär just att upptäcka  de små skillnaderna . Ofta tvingar de en att omvärdera sina förutfattade meningar och kanske, i bästa fall,  få lite matta ryckt undan fötterna.  När jag i mitten av åttiotalet arbetade i Nordafrika kom jag sent en eftermiddag till en liten bosättning i närheten av Matmata, strax söder om Chott el Djerid. En fåraherde och hans två söner satt på marken framför husen och drack te. Det var fortfarande varmt men jag visste att temperaturen snart skulle börja rasa och att natten skulle bli bitande kall. Jag behövde någonstans att sova.  Den yngste av sönerna kunde hyfsad franska så efter de vanliga hälsningsfraserna och den sedvanliga diskussionen om snö (där jag bekräftar att det de hört talas om faktiskt är sant) blir jag erbjuden att övernatta i granngårdens hus.  När jag någon timme senare bär in mina grejer i det mer eller mindre övergivna huset upptäcker jag att det är invaderat av skorpioner. Jag hittar åtta stycken stora, bleka honor bara i det rum där sängen står och det tar ytterligare en timme innan jag fått ut dem och föräkrat mig om att inga fler gömmer sig i närheten. Jag tar en plastpåse från bilen och går över till min värdfamilj och ber dem fylla den med aska och jag hinner precis strö askan över tröskeln till mitt sovrum och längst fönsterkarmarna innan öknens lampa släcks och det blir mörkt. När jag rullar ut min sovsäck vet jag att den inte innehåller några skorpioner - men det är det enda jag är säker på. Innan jag somnar undrar jag om familjen som bodde här förut blivit dödade av skorpioner.  Skorpionerna sket fullständigt i min aska. När jag vaknade hittade jag en i min vänstra sko och två stycken latade sig ovanpå min frukostpåse. Jag hatar skorpioner.  När jag lyckats frigöra mina ägodelar och burit ut dem till bilen tog jag min frukostpåse och gick ner till platsen där jag först mött de tre männen. Jag satte mig ner på marken och började äta. Då fick jag plötsligt syn på en lustig liten spindel. Nåja, liten är kanske inte rätta ordet. Den var rätt lagom stor men den gick på ett fånigt sätt, med benen som styltor som om den var rädd för marken. Jag gick närmare och tittade efter. Själva kroppen var klumpig och huvudet förhållandevis stort. Den spretiga gångstilen sprätte iväg sandkorn och små grusbitar åt alla håll. Jag skulle just till att peta lite på den när jag hörde ett hest skrik bakom mig. Jag vände mig om och hann precis se den äldste sonen gapande fara mot mig innan jag rycktes baklänges ner i marken.  Ett kort stund satt vi och blängde på varann. Sedan reste han sig upp och hävde ur sig en lång och upphetsad harang på den arabiska dialekt jag alltid haft svårt för. Men jag behövde inte vara språkvirtuos för att förstå vad han menade. Han pekade efter spindeln som just försvann mellan några stenar, slog sig på armen och simulerade någon slags dödsryckning. Den spindeln är jävligt farlig, sa han.  Så familjen som lät mig sova bland skorpioner lärde mig den lilla skillnaden mellan mycket små djurs dödlighet. Där ser man.   



 ]]></description><pubDate>Sun, 06 May 2007 03:14:43 +0200</pubDate><category>Past Tension</category></item><item><title>Åter vid min blogg</title><link>http://iloapp.rosenblad.org/blog/pappan?Home&amp;post=18</link><description><![CDATA[ Jag visste inte att så otroligt många läste min blogg. Folk ringer och skriver brev och mail och frågar om jag "dött eller nåt" eftersom det inte kommer några nya inlägg här. Nej då, jag haver icke döden dött. Jag trodde bara att jag satt och skrev blogg med samma ansvarsfrihet som den där labben som anföll Klum, - fotografen. (Det vill säga: Ingen bryr sig.) Men jag hade fel och jag ber om ursäkt till alla er vilkas liv fördunklats av min nätfrånvaro.  Apropå att bli anfallen av fjällabb. Det låter kanske lite tramsigt, det där att bli attackerad av en liten svensk avis. Men för er som inte varit med om det måste jag berätta att det faktiskt är riktigt ruggigt. Jag har råkat ut för det två gånger och gripits av panik båda gångerna. Det var läskigare än när min skorpion klättrade ur sin burk för att hämnas. Ni som var med under andra världskriget och blev anfallna av tyska Messerschmidts (?) med kulspruteelden vinande kring fötterna kan bara börja föreställa er.  Fast den historien hör egentligen hemma under rubriken Past Tension.  Det får mig att minnas: En kvinna från Öje i Dalarna ringde och frågade vad Intrinsic Meta-analysis egentligen betyder. En väninna till henne hade sagt att det var under den kategorin jag skulle berätta fiskehistorier medan hennes man påstod att det hade med ortopedi att göra. Nå, till er ute i stugorna får jag väl berätta att den här kategorin handlar om bloggandet i sig. Ordet "meta" brukar ibland användas för att beskriva något som beskriver sig självt - även om det rent etymologiskt får anses vara en tvivelaktig användning. Jag hoppas detta klargjorde saken.   

 ]]></description><pubDate>Thu, 03 May 2007 13:08:54 +0200</pubDate><category>Intrinsic Meta-analysis</category></item><item><title>Grönsaker och kärlek</title><link>http://iloapp.rosenblad.org/blog/pappan?Home&amp;post=17</link><description><![CDATA[ På samma sätt som jag oroar mig för att barnen inte äter grönsaker, på samma sätt oroar sig barnen (nåja, hälften av dem i alla fall) för att jag inte är "ihop med någon" -- eller åtminstone olyckligt kär. Inget ont sagt om förälskelse (säger jag) men nog fn är en ratatuille både nyttigare och mer... hm, överblickbar. Jomen kompisar, då? Att prata i telefon några timmar om dagen; att sova över hos och bli översoven av; att gå och shoppa med och fika med och titta på film med? Nå... du förstår att... det är liksom...  Jag har oroat mig för grönsaksbristen sedan jag slängde vår sista barnmatsburk med morotspuré för tolv år sedan så jämförelsen haltar. Men att det är allvarlig oro för mitt välbefinnande som kommer till uttryck råder det ingen tvekan om. Så allvarlig oro att det resulterar i tårar och magknip. Jag försöker förklara att jag har en handfull vuxna människor omkring mig som är viktiga för mig men att det kan gå både dagar och veckor utan att vi hör av varandra. Jag försäkrar att jag är lycklig -- fast lite trött ibland: kanske. "En vacker dag", säger jag "när jag har lite mer tid så ska jag gå ut och välja en ny drottning". Och sedan tillägger jag: "Men först måste ni äta upp era grönsaker".   Men responsen på mina försäkringar och förklaringar är så allvarligt skeptisk att jag blir lite orolig själv. Den stora frågan blir, om man spetsar till den rejält: Lär jag mina barn ett antisocialt beteende? Jag vill naturligtvis hellre se det som att jag visar dem att det gamla stenålderstjafset med man-kvinna-"tills döden...etc" inte alls är nödvändigt, det är bara ett alternativ. Men tänk om jag egentligen visar dem att andra människor inte behövs, att man visst klarar sig alldeles själv?  Det finns bara en sak att göra. Att återigen göra det som förmodligen är bäst för barnen. Därför går jag på fest ikväll. Och i morgon ringer jag upp några polare och sedan tillbringar jag påsklovet med att gå på tillställningar och caféer. Men någon jäkla drottning, nej, det blir det inte. 

 ]]></description><pubDate>Sat, 31 Mar 2007 14:40:12 +0200</pubDate><category>Action Parenting</category></item><item><title>Maladie</title><link>http://iloapp.rosenblad.org/blog/pappan?Home&amp;post=16</link><description><![CDATA[ Anmäler härmed officiellt mitt ömkansvärda tillstånd: Feber, ont i huvud och kropp, svag i själva rösten och mycket olycklig. Måtte det gå över NU. Jag har nämligen inte tid 

 ]]></description><pubDate>Thu, 15 Mar 2007 18:18:23 +0100</pubDate><category>Action Parenting</category></item><item><title>Agneta Sjödin - en språkvirituos </title><link>http://iloapp.rosenblad.org/blog/pappan?Home&amp;post=15</link><description><![CDATA[  "Författaren" Agneta Sjödin i en intervju i P5 den 
        8/3 om varför det är så roligt att skriva:  
       
         "Det är helt fantastiskt hur meningar kan få helt olika 
          betydelse beroende på vilka ord man väljer."  
      
       Suck!   Saxat från Avigsidan. Återkommer i morgon när jag slutat skrattat.   Inget ont om AS. En människa som har vandrat 800 km på nitton dagar kan inte vara helt utan innehåll.    Jag måste erkänna att jag inte visste vem Agneta Sjödin var förrän jag "slog upp" henne på Google. Först trodde jag att det var en TV-kändis från när jag var riktigt liten, men det visade sig att  den  kändisen hette Margareta Sjödin och var mycket snyggare. Sedan läste jag att det här var en kvinna som jobbat som programledare på TV för just den typen av program som gjort att vi kastat ut TV'n  hos oss, en Adam Alsing-produkt, och jag förstod genast att citatet var allvarligt menat. (Margareta Sjödin hade yttrat meningen, sett sig förvirrat omkring och sedan sagt "Har jag gjort bort mig nu igen?" Sedan hade alla skrattat.)  Jag vill absolut inte prata illa om folk (utom Adam Alsing). Jag hade själv kunnat hamna där om jag i tankarna konstruerar en situation där jag är arbetslös, mina barn svälter och en fetknopp med babyansikte och djävulsskägg dyker upp och erbjuder mig ett välbetalt jobb. Då hade jag kanske suttit här nu och sagt sådana klurigheter som till exempel "Det är fantastiskt hur TV-bilderna kan få olika innehåll beroende på vad de föreställer".  Det är lite 1600-talsfilosofi över det hela. Eller hur?      
 ]]></description><pubDate>Sun, 11 Mar 2007 03:22:59 +0100</pubDate><category>Expansion Writing</category></item><item><title>Lee Child</title><link>http://iloapp.rosenblad.org/blog/pappan?Home&amp;post=14</link><description><![CDATA[ Jag vet inte varför jag fortsätter att läsa Lee Child. Jag trivs inte med författare som bemästrar ordbajseriets form så illa som han. När Lee Child ordbajsar står världen stilla som ett föredrag om regummering av smålänska bildäck på sextiotalet. Jag är beredd att låtsas vara fransman bara för att slippa fortsätta läsa (Fransmän kan vanligtvis inte läsa svenska och slipper därför.)  Jag gillade den första Jack Reacher-deckaren för att storyn var originell och skurkarna osedvanligt psykopatiskt sadistiska och otäcka. I den andra boken var storyn återigen originell och skurkarna osedvanligt psykopatiskt sadistiska och otäcka. I den tredje - nyss lästa ( Bränd ) - är storyn visserligen originell men tunn och föga övertygande. Fast skurkarna är förstås fortfarande osedvanligt psykopatiskt sadistiska och otäcka.  Och nu tror man inte längre på Jack Reacher. Han är lika övertygande som Janne långben och lika pinsam som de deckarhjältar jag själv hittade på för att imponera på tjejerna när jag gick i mellanstadiet. Problemet accentueras av att denne räknemaskinsmekaniske hjälte hamnat i händerna på en författare som kan ägna fem sidor åt att beskriva hur en enarmad man tar av sig kläderna på kvällen när han ska gå och lägga sig utan att det blir intressant ett enda ögonblick.   Snacka om ordbajseri.  Själv har jag en regel som jag lärt av Stephen King: När jag skrivit klart en roman väntar jag två till fem veckor. Sedan sätter jag mig med manuset och stryker. Jag ändrar inte ännu; jag stryker. Och jag är inte nöjd förrän jag strukit 20 procent av textmassan. Sedan kan jag gå in och börja ändra. Jag kan förstå att det kan verka lockande på en författare som börjat se dollartecken över vartenda ord han skriver att slarva i denna fas -- men Lee Child har inte slarvat; han har hoppat över den helt.   Så varför fortsätter jag att läsa Lee Child? Kan det vara att jag gottar mig åt de osedvanligt psykopatiskt sadistiska och otäcka skurkarna? Jag hoppas verkligen att det inte är så. 



 ]]></description><pubDate>Thu, 08 Mar 2007 00:32:51 +0100</pubDate><category>Expansion Writing</category></item><item><title>Intelligunt</title><link>http://iloapp.rosenblad.org/blog/pappan?Home&amp;post=13</link><description><![CDATA[ Jag trodde jag hade allt. Jag trodde aldrig att jag skulle behöva en enda pryl till, vare sig det rörde sig om en nyttig tandborste eller en glänsande champagnevisp. Så säker var jag att jag klippte mina kort och spärrade kontot. Men så såg jag den här annonsen ute på nätet och jag förstod att jag levt i en lögn.  Det är dags att tänka om. Jag har blivit övertygad.     
 ]]></description><pubDate>Tue, 06 Mar 2007 06:45:32 +0100</pubDate><category>Intrinsic Meta-analysis</category></item></channel>
</rss>
